Så länge jag kan minnas så har jag lidit av panikångest, depressioner och skakningar. När jag var sexton fick jag min första rejäla svacka då det gick så pass långt att jag blev självmordsbenägen. Jag har alltid kommit upp på benen för jag har en underbar familj, släkt och vänner som stöttat mig och hjälpt mig att få upp mig. Depressionerna kommer och går och då jag mår som bäst blir jag helt plötsligt som en superwoman då jag klarar av allt! Klarar av att ha många bollar i luften samtidigt, blir väldigt impulsiv och tänker inte på att handlingar har konsekvenser, till jag hamnar i den där svackan igen och jag får ångest över handlingarna, och ångesten och depressionen blir så pass intensiv att jag inte ens klarar av att ta mig upp ur sängen. Jag har aldrig riktigt förstått mig själv och om ni bara visste hur tröttsamt det är att inte kunna lita på sig själv! Att inte veta om jag morgondagen kommer att ha samma motivation och energi att fullborda alla min planer, studier och jobb! Jag gick på barn och ungdoms psykiatrin när jag var yngre och fick diagnosen att jag led av depressioner så jag har ätit antidepressiva sen sju år tillbaka. Men det har ju inte hjälpt så värst mycket, ja! tabletterna dämpar ångesten men depressionerna återkommer. Har inte varit nöjd med min diagnos så jag började en utredning för några månader sen på psykiatrin och fick beskedet idag att jag är bipolär eller manodepressiv som man också kallar det. Dom anade det från första början då utredningen startade men diagnosen fastställdes idag. Ska jag vara ärlig så känns det skönt att veta att det finns en orsak till mina problem, att veta att jag inte är galen! Nu kan jag äntligen börja en helt ny behandling med nya mediciner som ska stabilisera mig. Ett helt nytt liv helt enkelt! Förstår bara inte att jag orkat med det liv jag haft tills nu :/ Har varit så jobbigt psykiskt och fysiskt. Det enda som motiverat mig att vara kvar och kämpa är mina små busar. Allt för dom, allt!