Denna natt är jag vak tillsammans med Angi. Alla i släkten som bor i olika städer har kommit till Gävle för att vara med morfar. Vi fick svar igår från några odlingar dom gjort och det visade sig att morfar har blodförgiftning (sepsis). Hur han har fått detta är fortfarande oklart då vi inte fått svar på urinodlingen än. Vi får hoppas att antibiotikan biter men oddsen är väldigt låga då han är så pass äldre och behandlingen tar flera veckor. Denna natt är min sista som vak och det är sista gången jag kommer till sjukhuset då jag inte klarar av detta något mer. Har fått starka ångestattacker där jag skrikit ut min smärta som jag känner i hjärtat. Jag vill vara med honom hela tiden 24/7 och skulle lätt krypa ner brevid honom på sjukhussängen och bara hålla om honom, men jag kan inte. Jag äter knappt och sover inget. Varenda gång jag byter tur med någon annan i släkten så hugger det till i bröstkorgen, det gör så ont att lämna honom. Mamma och alla andra i släkten är rädda att jag ska kollapsa och hamna i en depression och jag måste erkänna att jag är på gränsen. Morfar är inte bara min morfar utan också min andra pappa och en utav mina bästa vänner. Så inatt har jag suttit bredvid honom, hållt hans hand och lyssnat på hans favorit musik, och sagt hejdå. Sagt till honom hur mycket jag älskar honom och att han ska vänta på oss efter att han tagit sitt sista andetag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar