Igår kväll när barnen hade somnat gick jag igenom bilder och filmklipp då barnen var små och herregud vad jag började gråta! Blev så känslosam och sprang in till barnens rum och pussade på dom medans dom sov. Att dom har varit så små? Va? Jag ser på dom idag och jag känner inte igen dom! Vart tog tiden vägen? Jag kommer ihåg dom tiderna när jag fick springa runt efter dom för dom var så busiga, då jag ammade dom, då vi badade tillsammans, dom sömnlösa nätter jag hade när dom blev sjuka eller inte ville somna, tiden då dom var små och jag pluggade.... herregud! När jag tänker tillbaka så är den tiden det dyrbaraste jag har. Att jag klarat av det här själv som ensamstående mamma och lyckats uppfostra mina barn till det dom är idag... jag bara älskar er Maya och Anton. Om ni läser denna blogg en dag så vill jag att ni ska veta att ni är min stolthet och det enda fina jag har på denna jord! Skulle jag få gå tillbaka i tiden skulle jag göra precis samma sak! Ni har gjort till den jag är idag. Ni gav min värld alla färger och gjorde mig så pass stark att jag inte är rädd för något för ni är dom som motiverar och inspirerar mig varje dag! Utan er är jag ingenting absolut ingenting. Tack finaste änglar för att ni finns i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar