Igår var det min tur att sova över hos mormor då vi turas om i släkten att ta hand om henne då vi inte vill att hon ska vara själv en minut. Då jag kom dit så var Hon inte riktigt sig själv och jag såg det så fort jag kom in. När alla hade gått och vi blev själva så frågade jag vad som stod på och hon ville inte riktigt säga. Hon är känd för att vara stark inför andra men Jag fick ur orden på henne till slut. Jag kände hur mina tårar bara rann ner för mina kinder och jag kunde inte hejda mig. Hon började gråta hon med medans hon berättade hur ont det gjorde i henne att se hur man packade upp morfars kläder under dagen för att se vad som skulle skänkas och vad som skulle kastas bort. Lukten av morfar fanns fortfarande kvar på kläderna och att veta att hon inte kommer att se honom på ett tag dödade henne. Hon var ledsen på mig med då jag inte har varit hos henne så mycket efter morfar gick bort. Det är sant, jag har inte varit där nästan sen morfar gick bort. Men skälet är att det gör så ont att vara där och inte se hans saker eller honom. Varje kväll när jag ska gå och lägga mig tänker jag på honom, när jag åkte in med honom till akuten. Jag minns hans sista ord, allt innan han blev medvetslös. Varje kväll utan att överdriva tänker jag på honom. Mormor förstår hur det ligger till med mig nu och sa åt mig att ta min tid. Bara gud vet hur mycket jag saknar min morfar. Jag önskar jag kunde säga "jag älskar dig" en sista gång bara för att vara säker att han vet om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar